Genomförd aktivitet - Känseln

Planering av aktivitet:

Basgruppen kom tillsammans överens om att utgå från samma syfte och utifrån syftet utforma individuella aktiviteter.

Syfte: Göra barnen medvetna om att saker i deras omvärld kan kännas olika. (Ex. hårt, mjukt, kletigt, strävt, varmt, kallt etc.)

Mål Lpfö 98/10:

Förskolan skall sträva efter att varje barn:

·         utvecklar sin kroppsuppfattning,

·         tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld,

·         utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra, (s.10)

Planering:

Dela in barnen i mindre grupper. (ca. 6st/grupp)

Rum: Stora rummet på den runda mattan där samlingar normalt hålls.

Ballongerna:

Fyll ballonger med olika innehåll (makaroner, ris, mjöl osv.) Gör så att det finns två ballonger av varje så man kan para ihop dem med varandra.

-          Barnen får känna på ballongerna och gissa vad de innehåller.

-          Material som ballongerna är fyllda med läggs fram framför barnen, därefter får barnen känna och försöka para ihop ballongerna med rätt material.

”Sätta ord på känseln”

Ta med två hårda saker, två mjuka, två lena osv.

-          Lägg fram en av varje från varje par framför barnen, dubbletten får ligga kvar i en påse.

-          Ett barn i taget får komma fram och ställa sig med ryggen mot mig och jag ger denne ett föremål i händerna bakom hans/hennes rygg (varken barnet med föremålet i händerna eller de övriga barnen får se vad han/hon håller i).

-          Barnet med föremålet får därefter beskriva hur föremålet i händerna känns och de övriga barnen får gissa vad det kan vara med hjälp av de dubbletter som är placerade framför dem.

Fråga barnen vad de tror det är som gör att vi kan känna saker.

(Alternativt, varför vi behöver känseln.)

Prata med barnen om känselreceptorer och deras funktion för hur vi kan känna vad vi vidrört

(nervbanor upp till hjärnans känselcentrum).

 ·        Genomförande grupp 1

Bestod av sju barn (tre flickor och fyra pojkar). Vi genomförde aktiviteten när resten av barngruppen var utomhus för att undvika distraktionsmoment runtomkring oss.

Ballongerna:

Jag hade förberett mig genom att fylla åtta stycken ballonger med fyra olika innehåll. Två ballonger med snabbmakaroner, två med längre makaroner, två med ris och slutligen två med mjöl. Jag tog även med mig lite ris, snabbmakaroner, långa makaroner och mjöl som barnen fick känna och titta på.

Vid introduktionen till aktiviteten samlade jag barnen på en stor, rund matta i avdelningens ”samlingsrum”. Därefter berättade jag för barnen att vi skulle leka två känsellekar och att barnen då skulle få testa sin känsel. Jag sade till barnen att de först skulle få känna skillnaden på några ballonger. Jag skickade runt en ballong med ris så att alla barn skulle få känna på hur den kändes. Därefter skickade jag runt en ballong med makaroner, en med mjöl och en med långa makaroner i. Samtidigt som ballongerna gick runt i ringen mellan barnen lade jag upp lite av riset, snabbmakaronerna, de långa makaronerna och mjölet som jag hade tagit med mig. Barnen försökte sedan bestämma vad de olika ballongerna innehöll.

När vi gjort detta gav jag barnen varsin ballong. Därefter bad jag dem gå runt och känna på varandras ballonger för att försöka hitta den som passade ihop med deras egen.

Efter denna övning frågade jag barnen: Vad tror ni det är som gör att vi kan känna? Två av barnen utbrast, Blodet!, Skelettet!

(Jag) Hmm, ja det är ju någonting som vår kropp består av… Men det som gör att vi känner finns faktiskt i huden (Pekar på mitt skinn).

Barnen funderar och jag nämner: Huden är ju det som först nuddar det vi tar på…

(En flicka) Ja, det är huden som vi känner med!

(Jag) Ja, när vi rör vid någonting gör huden att vi känner hur det vi rör vid känns. Om det är hårt, mjukt eller kletigt till exempel.

Efter att vi pratat om hudens funktion (att den bland annat med hjälp av känseln varnar oss för fara) introducerade jag en ny känsellek för barnen, denna lek redogörs nedan.

”Sätta ord på känseln”:

Förberedelser som gjorts inför denna aktivitet var att jag letat reda på två identiska föremål av samma material och form, ex. två stenar, två ballonger, två leksaksmöss, två tvättsvampar osv.

Jag förklarade att jag skulle lägga ett föremål i ett barns händer och att han eller hon sedan skulle få berätta för kompisarna hur föremålet kändes. Jag förklarade att de som inte förklarade föremålet skulle få gissa vad som gömde sig bakom barnets rygg. Jag lade upp ett av varje föremål framför barnen för deras åskådning, dubbletterna behöll jag i en påse. Därefter bad jag ett barn ställa sig med ryggen mot mig och innan jag placerade något föremål i dennes händer bad jag alla barn att blunda, detta för att de inte skulle se vad jag gav honom eller henne för föremål. När föremålet låg i barnets händer bad jag de övriga barnen öppna sina ögon igen. Barnet framme hos mig började förklara hur föremålet kändes och de övriga började gissa vad som gömde sig bakom dennes rygg. När barnen gissat rätt fick ett nytt barn komma fram och förklara ett föremål. Alla fick komma fram minst en gång var, om de ville.

Utvärdering av aktiviteterna med grupp 1:

I de båda aktiviteterna jag genomförde med denna grupp anser jag nu i efterhand att jag valt att genomföra dem med för stor barngrupp. Jag uppfattade det som att det var ganska oroligt i gruppen och det inträffade några incidenter under genomförandet av aktiviteterna som gjorde att det hela kom att fokusera mer på hur man beter sig mot varandra. Detta gjorde jag eftersom jag anser det vara viktigt att barnen utvecklar sin förmåga till samarbete och respekt för sina medmänniskor. I Lpfö 98 (rev.2010) står det att de som arbetar i förkola skall sträva efter att varje barn: ”… utvecklar sin förmåga att fungera enskilt och i grupp, att hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler, …” (s.9), detta var sådant som behandlades under dialog med barnen om hur vi förväntas agera mot varandra. Trots fokus på etik och moral fortsatte ett par av individerna att reta de andra, vilket bland annat resulterade i att ett av barnen i gruppen blev ledsen. De övriga barnen som deltog hamnade i ”skymundan” då främst två barn ”tog stor plats” och agerade mot sina kamrater i gruppen. Min främsta uppgift i genomförandet med denna grupp var att se till att samspelet mellan individerna fungerade tillfredställande för de som deltog. Därefter försökte jag lägga fokus på aktivitetens syfte som var Göra barnen medvetna om att saker i deras omvärld kan kännas olika.

En anledning till varför jag uppfattade de genomförda aktiviteterna som ”stökiga” kan varit att varken jag eller barnen genomfört dem tidigare, det var nytt både för dem och för mig. En annan anledning anser jag var gruppsammansättningen. Jag hade från början planerat att undvika att placera vissa individer i samma grupper då jag av erfarenhet vet att det kan bli problematiskt. Trots denna förberedelse avvek jag från det precis innan genomförandet av aktiviteterna. Anledning till varför jag gjorde detta var för att två av barnen, som jag från början tänkt separera i aktiviteterna, frågade mig om de kunde få vara med i samma grupp. Jag hade kunnat neka dem men valde istället att gå deras önskan till mötes. Mitt val grundar jag på att jag anser de måste ges tillfällen då de får möjlighet att visa att de kan samarbeta och samspela med de övriga barnen utan att det skall uppstå situationer där de framställs som ”problematiska”. Min uppfattning är att de båda underförstått har givits denna ”stämpel” i barngruppen och att det lättare då blir den roll dessa barn antar, eftersom det är den roll som givits dem. För deras egen skull ville jag ge dem möjligheten att delta i aktiviteterna tillsammans när de själva önskade detta. Anledningen till detta var att jag anser de måste få möjligheten att känna att vi vuxna har tilltro till dem. I Lpfö 98 (rev.2010) står att läsa:

Barnens sociala utveckling förutsätter att de alltefter förmåga får ta ansvar för sina egna handlingar och för miljön i förskolan. De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för bör ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av den pedagogiska verksamheten. (s.12).

Det är en del av mitt kommande uppdrag att se till att barnen får möjlighet och tillfälle att utveckla dessa förmågor. Citatet visar även att det hör till mitt kommande uppdrag att skapa en miljö där barnen ges möjlighet till att bli aktiva medskapare av sin situation. Genom, bland annat, mitt förhållningssätt till de båda barnens önskemål att få genomföra aktiviteten tillsammans vill jag påstå att de gavs denna möjlighet.

Att jag inte genomfört aktiviteterna innan, inser jag nu i efterhand, gjorde mig osäker på hur jag skulle förklara aktiviteterna för barnen. Detta tror jag kan ha bidragit till att det blev ”stökigt” under genomförandet av aktiviteterna, jag visade mig inte som en ”säker” ledare och detta kan varit det som gjorde att vissa beteenden utlöstes. Min reflektion nu i efterhand är att de förmodligen själva behövde tydliga instruktioner för vad som skulle göras och när jag inte gav dem det blev de otåliga eller osäkra på vad de skulle göra, de tappade intresset för det jag planerat. I fortsättningen behöver jag, innan genomförandet, vara säker på hur jag tänkt förklara planerade aktiviteter för barnen. Detta för att jag ska kunna delge dem på ett tydligare sätt, speciellt när vissa individer i gruppen behöver tydligare struktur för att bibehålla intresset.

Helldén, Jonsson, Karlefors och Vikström (2010) menar att barn av naturen är nyfikna, de utforskar sin omvärld genom att använda alla sina sinnen. Jag funderar över om detta var någonting jag kunnat använda mig mer av, att möjliggöra att barnen skulle få prova fler av sina sinnen och att jag sedan hade kunnat fokusera mer på enbart ett av sinnena. Det är definitivt någonting att fundera över.

Jag funderar över vad barnen egentligen lärde sig eller blev nyfikna på under dessa aktiviteter. Vi pratade ytligt om känseln och det jag främst fokuserade diskussionen kring var känselns funktion och att känseln hjälper oss att undvika skada och fara. Syftet med aktiviteterna var att barnen skulle göra barnen medvetna om att saker i deras omvärld kan kännas olika. Min avsikt var att barnen skulle få möjlighet att utveckla sin begreppsuppfattning samt att de skulle få möjlighet att fokusera på känselsinnet. Jag ville att barnen, genom att främst använda sin känsel, skulle komma fram till vad det var de vidrörde. Det barnen erfarit vid aktiviteterna var att föremål i deras omvärld kan kännas olika. Barnen och jag utforskade tillsammans hur olika material känns och försökt sätta ord på det, därmed har även deras begreppsuppfattning utmanats.

 ·        Genomförande grupp 2

Denna grupp bestod av tre flickor. Aktiviteten genomfördes på samma plats som för föregående grupp.

Eftersom denna grupp bestod av färre barn provade jag att lägga alla ballonger framför barnen så de kunde känna på dem (istället för att skicka runt dem). Även denna gång lade jag fram ballongernas innehåll framför barnen så att de skulle få känna och para ihop ballongerna med rätt innehåll. Barnen jämförde de olika ballongerna och placerade sedan ihop dem med det som de innehöll.

Jag frågade barnen: Varför tror ni att vi behöver vår känsel? En av flickorna svarar: För att när man klappar ett djur så känns det mjukt.

Jag: Ja, det kan vi ju känna, att någonting är mjukt. Kan ni komma på någonting mer som vi kan känna? Till exempel något som är hårt.

De funderar och efter en liten stund strök jag min hand över mattan och sade: hur känns det här tycker ni? Barnen provar och de nämner att den känns lite mjuk men hård. Jag sa: Ja, lite sträv kanske? för att utmana barnens begreppsuppfattning. Vi fortsatte att känna på olika föremål i rummet och försökte sätta ord på hur de olika materialen kändes.

Jag frågade barnen: Vet ni varför vi känner? De svarade nej och då förklarade jag att vi har känselkroppar i vår hud som gör att vi kan känna. När vi rör vid någonting känner känselkropparna av det och då skickar de en signal till hjärnan. Jag nämnde även att det är när känselkroppens signal kommer fram till hjärnan som vi kan känna någonting. Om det blir något fel på signalen känner vi inte det vi rör vid.

Övningen ”Sätta ord på känseln” genomförde jag även med dessa barn på samma sätt som med föregående grupp. Ett barn fick komma fram åt gången och känna på ett föremål bakom sin rygg, utan att titta på det. De övriga barnen fick som vid det tidigare tillfället gissa vad barnet hade bakom ryggen genom att titta och känna på föremålen framför sig samt lyssna på vad barnet förklarar att denne känner.

Eftersom det var färre barn i denna grupp fortsatte vi (barnen och jag) med en variant av denna övning, på initiativ från barnen själva. Alla barn utom ett skulle blunda. Medan övriga blundar smyger barnet iväg och hämtar någonting från rummet som denne sedan skall förklara för de övriga barnen, utan att berätta vad föremålet är för dem.

Utvärdering av aktiviteterna med grupp 2:

Jag upplevde det lättare att genomföra aktiviteten i en mindre grupp. Barnen som deltog kunde mer aktivt medverka i känsellekarna och de behövde inte vänta länge på sin tur. Värt att nämna är att gruppsammansättningen denna gång bestod av individer som i normala fall brukar umgås mycket med varandra och är vana vid att samspela sinsemellan.

Blev barnen medvetna om att saker i deras omvärld kan kännas olika? Ja, jag tycker att de i dessa känselövningar uttryckte detta, de använde olika begrepp för att benämna hur de upplevde att någonting kändes. Det som framkom var bland annat att barnen oftast använde sig av begreppen mjukt och hårt för att benämna föremålen de vidrörde. Begrepp som exempelvis hårigt, lent, strävt osv. användes knappt eller inte alls. Fleer (2009) nämner att individers vardagsförståelse hjälper till att utveckla deras vetenskapliga förståelse. Att utgå från individens kunskaper och uppfattningar blir då viktigt när man strävar efter att utveckla dess vetenskapliga kunskaper inom ett område. Att barnen nu fick möjlighet att känna på föremål samt att jag försökte konkretisera hur nervsignalerna skickas från känselreceptorerna till hjärnan anser jag vara en början i arbetet med att utveckla deras vetenskapliga kunskap.

I denna grupp kunde barnen vara medskapare av känsellekarna på ett helt annat sätt än i den förra gruppen. De ville utveckla känsellekarna och detta uppmuntrade jag eftersom jag ville att de skulle uppfatta aktiviteten rolig och lustfylld. Mitt förhållningssätt finner jag stöd för i Lpfö 98 (rev.2010) där det står: ”Verksamheten ska främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärandet samt ta till vara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter.” (s.9). Genom att uppmuntra barnens förslag till varianter av känsellekarna, samt att vi provade genomföra dem, bidrog detta till en lustfylld lek där lärande möjliggjordes. Att barnen blev medskapare gjorde även att de tilläts undersöka sin omgivning med ”nya ögon”: det vill säga de fokuserade på att känna på föremål i sin omgivning och försökte benämna hur det kändes att vidröra vid dessa föremål. Min upplevelse av att det gick enklare att genomföra aktiviteterna med denna grupp berodde förmodligen på att gruppen var mindre och mer sammansatt men en annan viktig faktor tror jag även var att det var det andra tillfället aktiviteterna genomfördes. Det möjliggjorde att jag kunde använda mig av de reflektioner som gjorts, efter genomförandet med grupp ett, till min fördel vid genomförandet med grupp två. Reflektionerna gjorde att jag fick en uppfattning om vad som fungerat i grupp ett samt vad de tyckt varit roligt och intressant.

Referenser

Fleer, M. (2009). /Understanding the dialectical relations between everyday concepts and scientific conccepts withib play-based programs/. Peasearch in Sience Education 39, (s.281-209)

Helldén, G. & Jonsson, G. & Karlefors, I. & Vikström, A. (2010). Vägar till naturvetenskapens värld – ämneskunskap i didaktisk belysning. Stockholm: Liber AB.

Utbildningsdepartementet (1998. Rev.2010) Läroplanen för förskola, Lpfö 98. 

                                                                                                                             //Jenny Simonsson